Lycka & Happiness

Lycka och jag lånade med oss Douglas på en av våra promenader. De två fyrbenta vännerna var så otroligt duktiga och gick så fint tillsammans *L* Under hela vår promenad blev det inte en enda liten koppelfläta!

 Må så gott!

 

 

 

                               Lycka är en riktig helg och semester hund. Hon älskar långa sovmornar *S* 
                               De tidiga vardagsmornarna skulle hon (liksom de flesta andra?) mer än gärna vara utan.

 

 

 

                              
Jag trodde inte att Lycka skulle vilja följa med på några längre promenader när hon märkte hur blött och slaskigt det var.
Visst, som den kloka och smarta hund hon är, undvek hon så gott hon kunde de blötaste ställena.
Men trots slasket följde hon glatt och lyckligt med, full av förväntan över vad de roliga promenaderna skulle erbjuda för kul :-)

 

 

 

Gårdagens snöoväder var definitivt inget väder som Lycka tyckte passade för några längre promenader. Att då släpa med henne på en (utomhus) kurs, som egentligen mer var för min än för hennes eller vår skull, kändes inte alls snällt mot min trogna lilla följeslagare. Min första tanke var därför att jag än en gång skulle få stå över kursen (inlägg 4:e advent). Men tack vare ett par mycket nära och kära som tog hand om Lycka medan jag var borta, kunde jag ändå vara med på den mycket givande kursen som åhörare :-D

 

Hoppas på att det lilla dataproblem jag haft den senaste tiden nu har ordnat till sig, så att jag kan skriva här igen *L*

Men hur länge ska man kämpa? Hur mycket arbete och tid ska man lägga ner på att försöka nå fram? Hur länge ska man fortsätta jobba mot målet, när känslan av att sträva sig fram i motvind och aldrig riktigt lyckas nå fram, växer sig allt starkare för vart steg man tar. När det enda resultat man upplever sig nå är tre kliv bak men inte ens ett ynka litet myrsteg fram.

Hur vet man att man har gjort allt man kan och förmår?

Och kan man någonsin ge upp utan att det känns som ett stort personligt misslyckande?

  Alla som haft hund från valptiden vet nog, genom egna eller andras erfarenheter och upplevelser, hur unghundstiden kan vara och bli.

Men när man står där själv och brottas med en trilsk tonårshund, kan man ändå på något märkligt vis känna sig rätt så ensam.

Att då, i all välmening, ständigt få höra att det  bara är en liten fas som hunden ska igenom, att det blir bra om ett år eller så, är en rätt så klen tröst. När man balanserar på uppgivenhetens kant känns ett år längre än en evighet.

Det enda man önskar är någon form av quickfix. Men visst skulle det även duga rätt så bra med ett litet verktyg, nyckel, dyrk eller något vad som helst att arbeta med, bara det på något vis ger ett litet uns resultat som visar att man faktiskt är på väg åt rätt håll.

Men vart hittar man den hjälp som man är i så akut och stort behov av?

Utbudet av hundpsykologer m.m. är visserligen stort. Men hur vet man vilken man ska välja, och hur vet man vilken metod som passar den egna hunden bäst?

 Om man sen sökt och tagit emot all den hjälp man fått av alla de professionella hundmänniskor man har hittat, och ändå inte når fram eller lyckas bryta den onda cirkel man hamnat i. När man gjort allt som står i ens makt och mer än så, och man ändå inte kommer någonstans, vad gör man då?
Om man i det läget efter noga övervägande till slut väljer att lämna över till någon annan, då borde det väl egentligen inte kunna ses som det stora misslyckande det känns som det är. Visst är det lättare sagt än gjort och känns gör det ändå. Men ingen kan ge mer än allt och mer än sitt bästa kan ingen göra.

Eller är det verkligen så att det alltid är för tidigt att ge upp?

  Har en känsla av att man kan få en hund som passar en mer eller mindre bra.

 


Må så gott!

Alla har vi våra egna små egenheter som gör oss till dem vi är. En av egenheterna som Sokrates har är att han är väldigt förtjust i (läs tokig i) pepparkakor och då särskilt de med kristyr. Något som kanske inte skulle göra så mycket, om han hade nöjt sig med en liten pepparkaka. Men det gör han inte. Han vill provsmaka lite (läs mycket) av alla kakor han kan hitta. Vilket gör att det blir ett fasligt passande och gömmande av pepparkakor här hemma.
Att jag inte unnar katten en ynka liten pepparkaka, vad elakt det låter!
Men även fast han inte förstår det, är det faktiskt för hans egen skull som jag vill att han ska låta bli de där kakorna. Hans söta lilla mage mår lixom inte alls bra av dem.
Fast ibland är han snabb som katten, min lilla sötnos *L*

 

Det var så kallt att det knappt gick att vara ute, därför blev det inte mycket till utomhuslek idag. Men inne har det varit full fart *S*
     


Må så gott!

Lovade för en tid sedan att jag skulle förklara hur Lycka och jag leker några av våra lekar. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, att med ord försöka förklara hur det hela går till på ett begripligt sätt. Men jag gör ett försök *L*

De flesta kommer nog att känna igen de här lekarna, fast under andra namn, och då är det nog ganska lätt att förstå ändå. Hur som, börjar med Lyckas stora favorit *S*
 
Hit leken
 Lycka springer och leker på egen hand. Jag ropar på henne och vill att hon ska komma till mig. När hon kommit fram till mig får hon, efter en massa beröm, springa iväg och leka igen. Men nästan precis när hon har sprungit iväg, ber jag henne komma tillbaka. Och så fortsätter det, om och om ingen *S*
Jag låter det gå lite olika lång tid innan  jag ber henne komma till mig, ibland hinner hon bara iväg ett par meter, ibland längre. Någon gång kan det ta lite längre tid innan jag ber henne komma till mig, det varierar.
(Leken är självklart en inkallningsövning. Men den stärker oxå samarbetet och lyhördheten. Dessutom ska leken minska risken för att hunden ska förknippa inkallningsordet med att den roliga fria leken är över, eftersom den får fortsätta springa leka busa och ha det kul igen och igen *L*)

 

Kurra gömma

 När hunden har fokus på något annat spännande, passar man på att gömma sig i en buske, bakom en sten eller något annat passande ställe. Sen står man antingen tyst och stilla och väntar på att hunden ska hitta en eller oxå hjälper man den lite på traven och ropar på den.
Alt 2
Hunden får sitta kvar, matte/husse gömmer sig på lämpligt ställe och ropar sedan på hunden, som då får börja leta reda på sin ägare.
(Förhoppningen är att hunden ska bli lite mer uppmärksam på vart husse/matte tar vägen. Självklart är det husse/mattes skyldighet att ha hunden under uppsikt, men hunden ska ju gärna ha lite koll på var den har sin ägare oxå)

 

Natur agility
 Här är det bara att ta till vara på allt det som det bjuds på i aktiveringsväg under promenaden.
 Parkbänkens ben kan bli en perfekt slalombana, så även ett cykelställ
Stenbumlingar, lixom omkullfallna träd går det att hoppa upp på eller balansera över.
Väghinder går att hoppa över
 Här är det nog mest den egna fantasin som sätter stopp, då det egentligen finns hur mycket kul som helst att hoppa eller balansera över, springa slalom genom, eller hoppa upp på
(Både rolig och kul samarbetsövning)

Skatt jakten

 Är en lek som berättar för hunden hur bra och lönsamt det är att ha fokus på husse/matte.
För rätt som det är bara hittar h*n mat! Men så snäll som bra husse/matte är, så delar h*n med sig av skatten *L*
När hunden är fokuserad på annat, lägger man helt enkelt ut lite godis på marken, sätter sig på huk och "äter"
En mycket förvånad hund, som lite smått undrar hur den kunde missa allt det goda när han sprang förbi där bara stunden innan, brukar snabbt söka upp sin högt älskade matte/husse

 

Den här helgen skulle jag gått en kurs i hur man kan komma tillrätta med oönskade (problem) beteenden hos hundar. Tanken var oxå att jag skulle till Stora Stockholm/Stockholm hundmässa.
Men influensa typ B hade andra planer för mig, så det blev ingenting av någotdera.
Så i stället  för kurs och mässa har jag tillbringat min helg nerbäddad i soffan. Mindre roligt och inte alls vad jag tänkt.
Men en massa mysiga gosstunder med Lycka har det blivit, och det uppväger ju det mesta *L*

Lycka ligger på min mage, hon pussar min febervarma panna.
Och nog känns det som närheten och värmen från hennes lilla kropp (tillsammans med lite av karlsson på takets kuckelimuck medicin) hjälper och snabbar på tillfrisknandet massor *L*

 

Jag har upplevt det som att Lycka genom hela sin utvecklingsfas från valp till ung vuxen hund har varit, och fortfarande är, så otroligt lätt.

Mys och gos stund *L*