en obeskrivlig känsla
När man får sin fyrbenta vän att förstå vad man menar och vill, det är stort.
När sedan kunskapen sitter så bra att ens följeslagare kommer ihåg vad som förväntas, även under störning runt omkring, det är än större. Känslan är i det närmsta obeskrivbar. Jag tror nästan att det kan vara svårt att förstå hur stort det är om man inte har hund själv.
Det är så lätt att tycka att det är en självklarhet att hundar ska lyda. Och visst är det drömmen att ha en följsam och lydig hund, absolut! Men vägen dit kräver sin _underbara_ tid av övning, lek och träning.
Lycka har alltid varit väldigt lyhörd, mjuk och lätt på alla sätt och vis. Hon har fort förstått vad jag vill och menar. Med hennes stora önskan att vara till lags har hon sedan snabbt kopplat ihop leken där vi övat och tränat, till kunskap som (ofta) fungerar i praktiken
Lycka är nu en ung tjej. Även om hon fortfarande håller sig nära och har noga koll på mig när vi är ute, vågar hon sig nu iväg på egna äventyr, något längre bort från mig än vad hon gjorde förut. Så smått börjar hon vilja utforska världen lite mer på egna tassar.
Hon börjar få egen vilja och tar egna initiativ, ibland utan att fråga mig först. Det är bara det att hennes idéer inte alltid helt överensstämmer med mina *L*
Det gäller att var observant och med i de snabba svängarna och vändningarna, så bli det bra ändå *S*
Livet med Lycka är underbart, alltid! Men vissa dagar har något extra. Dagar då bra, bättre, bäst är för små ord. Dagar då allt bara fungerar bättre än perfekt. Hur jag än försöker, hittar jag inte orden för denna obeskrivliga underbara känsla, så jag slutar att försöka
Men tänk vilken tur jag hade som fick bli matte till just Lycka!
Må så gott!
