en räv
Vi strövade runt i skog och mark, min fyrbenta vän och jag. Lycka hoppade, skuttade, sprang och lekte, hade det så kul! Så underbart roligt att se henne, hennes glädje och lycka
Så märkte jag att det var något som intresserade henne massor. Något jag varken såg, hörde, eller uppfattade höll på att fånga precis hela hennes uppmärksamhet. Jag ropade på min lilla fyrbenta vän, som på en gång kom och satte sig vid min sida. Full av förväntan. Hela hon tycktes fråga ” vad ska vi göra för skoj nu, tycker du?”
Självklart fick det bli en rolig lekstund! Men under leken förflyttade vi oss inte. Jag ville se om Lycka skulle gå tillbaks mot platsen som nästan så totalt fångat hela hennes intresse.
När leken var över och hon åter fick springa och leka på egenhand, sprang hon på en gång tillbaks till stället som var så spännande.
Något var det helt klart. Jag ropade åter på henne, och hon kom genast tillbaka till mig. Vi fortsatte vår vandring i lös fot. Stannade och lekte några roliga lekar. Gick en bit till. Därefter fick hon springa och leka igen. På en gång, satte hon nosen i backen och sprang, så hon sprang.
Någon hundkompis måste ha gått här för en stund sedan, tänkte jag.
Kändes inte så bra att låta henne springa lös, då hon hade fokus på annat håll. Jag borde kalla in henne innan hon blev så fixerad att hon lixom tappade hörseln. Just som jag tänkt tanken såg jag långt framför oss en farbror komma gående mot oss med sin hund i koppel. Helt klart hög tid att kalla in min vän, och hoppas på att hon fortfarande hade öronen påkopplade…
Jag ropade. Lycka, fortfarande med nosen i backen, vände på en femöring, sprang till mig, satte sig vid min sida, glatt viftande på svansen.
Min underbara fyrbenta lilla vän!
Jag böjde mig ner för att sätta på kopplet. När jag reste mig upp såg jag vad det var Lycka hade fått vittring på. Det var inte någon rolig hundkompis. Det var en räv!
Må så gott!
