Lycka & Happiness

Men hur länge ska man kämpa? Hur mycket arbete och tid ska man lägga ner på att försöka nå fram? Hur länge ska man fortsätta jobba mot målet, när känslan av att sträva sig fram i motvind och aldrig riktigt lyckas nå fram, växer sig allt starkare för vart steg man tar. När det enda resultat man upplever sig nå är tre kliv bak men inte ens ett ynka litet myrsteg fram.

Hur vet man att man har gjort allt man kan och förmår?

Och kan man någonsin ge upp utan att det känns som ett stort personligt misslyckande?

  Alla som haft hund från valptiden vet nog, genom egna eller andras erfarenheter och upplevelser, hur unghundstiden kan vara och bli.

Men när man står där själv och brottas med en trilsk tonårshund, kan man ändå på något märkligt vis känna sig rätt så ensam.

Att då, i all välmening, ständigt få höra att det  bara är en liten fas som hunden ska igenom, att det blir bra om ett år eller så, är en rätt så klen tröst. När man balanserar på uppgivenhetens kant känns ett år längre än en evighet.

Det enda man önskar är någon form av quickfix. Men visst skulle det även duga rätt så bra med ett litet verktyg, nyckel, dyrk eller något vad som helst att arbeta med, bara det på något vis ger ett litet uns resultat som visar att man faktiskt är på väg åt rätt håll.

Men vart hittar man den hjälp som man är i så akut och stort behov av?

Utbudet av hundpsykologer m.m. är visserligen stort. Men hur vet man vilken man ska välja, och hur vet man vilken metod som passar den egna hunden bäst?

 Om man sen sökt och tagit emot all den hjälp man fått av alla de professionella hundmänniskor man har hittat, och ändå inte når fram eller lyckas bryta den onda cirkel man hamnat i. När man gjort allt som står i ens makt och mer än så, och man ändå inte kommer någonstans, vad gör man då?
Om man i det läget efter noga övervägande till slut väljer att lämna över till någon annan, då borde det väl egentligen inte kunna ses som det stora misslyckande det känns som det är. Visst är det lättare sagt än gjort och känns gör det ändå. Men ingen kan ge mer än allt och mer än sitt bästa kan ingen göra.

Eller är det verkligen så att det alltid är för tidigt att ge upp?

  Har en känsla av att man kan få en hund som passar en mer eller mindre bra.