hund upphittad
På en av våra promenader fick Lycka och jag sällskap av en kompis som var ute och gick med sin rottweiler och låne cane corso
När vi gått en stund såg vi en hund som satt alldeles ensam, övergiven och frusen på en parkering alldeles bredvid vägen vi kom gående på. Hunden hade ett halsband där ett koppel satt fast. Men han var inte bunden i något och ingen ägare syntes till.
Han frös så mycket att han skakade och såg så olycklig och vilsen ut, stackaren.
Något var vi tvungna att göra, för där kunde han inte sitta. Om han skulle få för sig att gå eller springa sin väg skulle han lätt kunna bli överkörd av någon bil.
Det märktes att han inte riktigt kände sig bekväm med alla hundar som vi hade med oss. Så min kompis fick ta hand om Lycka medan jag gick och tog upp kopplet till hunden. Sen gick jag fram till honom för att se om det kanske fanns något telefonnummer på halsbandet. Det gjorde det inte.
Tiden gick och visst passerade det en och annan människa, men ingen av dem var hundens borttappade matte/husse.
Vi kunde ju inte stå där hur länge som helst heller. Hunden frös. Vi började röra på oss. Hunden följde snällt med. Då fick jag syn på en farbror en bra bit bort. Även fast han var så långt bort syntes hans ångest väl. Vi gick mot mannen. Hunden började vifta på svansen och lättnaden började lysa om mannen.
Visst var det hundens husse! :-)
Mannen berättade att den stackars hunden hade blivit rädd för något. Han hade slitit sig och i panik sprungit sin väg. I en och en halv timme hade mannen sedan letat efter sin fyrbenta vän.
Lättnaden och glädjen när de återfann varandra, obeskrivbar *L*
Må så gott!
