en människa och hund
Lycka och jag var ute på promenad :-)
En bit framför oss gick en människa med en lös hund, av modell större, som sprang än hit än dit, lite kors och tvärs så.
Lycka var oxå okopplad. Glad och lycklig sprang hon runt och lekte med en rolig pinne. Stannade upp och luktade på några goda dofter, för att sen fortsätta den roliga pinnleken :-)
Vi kom allt närmare människan och hunden. Och jag såg att h*n inte verkade ha någon större koll på hunden.
Då fick hunden syn på Lycka. Överlycklig över att ha hittat en lekkamrat rusade den emot oss. Kan inte påstå att glädjen var ömsesidig. Lycka visade med all tydlighet att hon inte alls kände för att leka med det i hennes ögon skenande lokomotivet som kom rusande emot henne. Men hunden brydde sig inte.
Lycka satte sig bakom mig och väntade sig att jag skulle ta hand om det hela.
På något sätt lyckades jag både få stopp på hunden och få den att gå tillbax till människan.
Vi pratar hund :-)
När en tanke far genom deras huvuden är det inte alltid lätt att hinna med *S*
De är snabba.
Och det är inte alltid som de underbara liven gör riktigt som vi tänkt *L*
Men om man ska låta hunden springa lös kan man nog önska lite bättre koll än vad den här människan hade kanske. Och då tänker jag mest på vad h*n själv sa:
"Förlåt. Det är inte min hund. Den känner inte mig och lyssnar inte på mig"
Men det är klart, vi är alla olika och tur är väl det :-)
Må så gott!
