klicker
Jag måste nog erkänna att när jag först hörde talas om klickern tyckte jag att den verkade vara ytterligare en i raden av onödiga - behöver - saker. Säkert jätte bra, visst. Men man klarar sig oxå alldeles utmärkt utan den.
När jag fick den stora äran att bli Lyckas matte hade jag alltså ingen som helst tanke på att klicker-träna min lilla fyrbenta vän. För det första, så tyckte jag att det verkade jobbigt att både behöva komma ihåg och släpa med sig en sån där klicker varje gång man skulle någonstans, hur liten och smidig den än var. Dessutom hade jag klarat mig utan en sån förr, så det skulle jag säkert göra den här gången med :-)
Det var alltså en ren slump och tillfällighet att jag ändå började klicker-träna Lycka redan när hon var en liten bebis valp *L*
En dag när vi var ute Lycka och jag, hade vi av misstag råkat få med oss en pipleksak. Jag stoppade ner den i fickan. Varje gång som jag sen stoppade ner handen där pep den där leksaken. Tre pip tog det innan Lycka kopplade ihop det där pipet med att hon hade varit jätte duktig och snart skulle få en belöning för det bra hon hade gjort *S*
När hon svarade så snabbt på det där pipet, som inte ens var en medveten handling från min sida från början, hur smidigt skulle det då inte vara att ta med sig en liten klicker ut ist för en klumpig pipleksak? Så kom det sig att jag ganska snart efter det införskaffade en liten klicker, som sedan användes mycket flitigt. Tills den en dag glömdes bort och föll ur.
Klickern är så otroligt bra! Den hjälper verkligen massor med att nå fram och förklara vad man menar och vill! :-)
Jag är glad att jag kom att tänka på den där klickern *L*
Jag har nu återinfört den i våra lekar. Och det känns som att den ger resultat :-)
Jag hoppas att det inte är inbillning. Men jag tycker allt att jag någonstans där bakom lilla fröken Trotsa nu börjar kunna ana min alldeles egna underbara lilla fyrbenta vän, min Lycka! :-)
Må så gott!
