veterinär besök
Helt plötsligt blev Lyckas hud rosa med röda prickar. Öronen hennes blev djupröda och ena ögat svullnade upp. Och som det kliade på henne! Dessutom var hon väldigt, väldigt trött.
Att Lycka behövde träffa en veterinär var det ingen tvekan om.
Va bra det hade varit om Lycka hade haft en då...
Lyckas förra veterinär gick i pension, och den nya vi träffat en gång, näää helst inte igen.
För mig är det lixom, utöver det att veterinären självklart ska vara otroligt duktig och skicklig på sitt yrke, även oerhört viktigt hur min lilla fyrbenta vän och jag blir bemötta.
Veterinären jag pratade med när Lycka var magsjuk, kändes som rätt veterinär för oss. Kunnig, snäll och hjälpsam. Tidsbokade tider kan man få snabbt, men akuttider finns det väldigt få av där. Så frågan var ju om det skulle finnas tid för oss. Det gjorde det egentligen inte, men när veterinären fick höra hur det var med stackars lilla Lycka, togs trollspöet fram och med hjälp av det ordnades en tid åt min lilla fyrbenta vän.
När vi väl kom till veterinären var Lycka något piggare, den rosa hudtonen hade gått ner till en mer blekskär nyans och öronen var inte alls lika illande djupröda som tidigare.
Även fast jag absolut ville träffa veterinären, kändes det kanske inte längre fullt så jätte akut som det gjorde när tiden så snällt trollades fram åt oss.
Veterinären undersökte Lycka noga och konstaterade att det var allergiska reaktion hon fått men att den hade börjat lägga sig och att hon, precis som jag märkt, var på bättringsvägen. Någon medicin, utöver något för öronen som ju var de värst drabbade, behövdes inte. Hudrodnaden skulle lägga sig om ett par fyra dagar sådär. Om det var något jag undrade över, eller om Lycka, mot all förmodan, skulle bli sämre på något sätt skulle jag inte dra mig för att höra av mig.
Att Lycka behövde träffa en veterinär var det ingen tvekan om.
Va bra det hade varit om Lycka hade haft en då...
Lyckas förra veterinär gick i pension, och den nya vi träffat en gång, näää helst inte igen.
För mig är det lixom, utöver det att veterinären självklart ska vara otroligt duktig och skicklig på sitt yrke, även oerhört viktigt hur min lilla fyrbenta vän och jag blir bemötta.
Veterinären jag pratade med när Lycka var magsjuk, kändes som rätt veterinär för oss. Kunnig, snäll och hjälpsam. Tidsbokade tider kan man få snabbt, men akuttider finns det väldigt få av där. Så frågan var ju om det skulle finnas tid för oss. Det gjorde det egentligen inte, men när veterinären fick höra hur det var med stackars lilla Lycka, togs trollspöet fram och med hjälp av det ordnades en tid åt min lilla fyrbenta vän.
När vi väl kom till veterinären var Lycka något piggare, den rosa hudtonen hade gått ner till en mer blekskär nyans och öronen var inte alls lika illande djupröda som tidigare.
Även fast jag absolut ville träffa veterinären, kändes det kanske inte längre fullt så jätte akut som det gjorde när tiden så snällt trollades fram åt oss.
Veterinären undersökte Lycka noga och konstaterade att det var allergiska reaktion hon fått men att den hade börjat lägga sig och att hon, precis som jag märkt, var på bättringsvägen. Någon medicin, utöver något för öronen som ju var de värst drabbade, behövdes inte. Hudrodnaden skulle lägga sig om ett par fyra dagar sådär. Om det var något jag undrade över, eller om Lycka, mot all förmodan, skulle bli sämre på något sätt skulle jag inte dra mig för att höra av mig.
Även fast jag önskar att jag aldrig mer behöver gå dit, annat än för rutin grejer då, känns det väldigt bra att Lycka nu har en egen veterinär igen :-)
Må så gott!
Kommentarer
Trackback
